27.1.2013

Tuulimylly ujeltaa - Vindmöllan tjuter - The Windmill is Wailing

Kun talossa on hiljaista - kuten näin sunnuntai-iltapäivänä - ujelluksen kuulee sisälle asti. Eilen aurinkoisella säällä oli jäällä ja saaressa  paljon väkeä. Tänään seutu on lähes autio. Eilen en ehtinyt kutsumaan lohikäärmettä, koska kuljetin vanhoja pikkumonitoreja pulkalla jään yli, kolme kerrallaan. Jäällä pulkka kulkee kevyesti mutta saaressa liukas ylämäki teki tiukkaa. Hankalinta oli tietysti vetää pulkkaa lähes paljaaksi suolatuilla jalkakäytävillä, mutta sitä en onneksi joutunut tekemään kuin muutaman metrin verran. Tänään bunkkerin katolle kavutessani yllätyin, kun keskelle kamerajalustan paikan merkiksi asettamani kaksi kookasta kiveä olivat kadonneet. Löysin ne, ihme kyllä, lumesta bunkkerin vierestä, länsipuolelta. Eivät ne itsestään voineet sinne lentää, vastatuuleen. Tarkoitukseni oli käytttää niitä painoina muovikassissa, ettei tuuli kaataisi jalustaa. Päädyin kuitenkin pitämään jalustasta kiinni käsin, joten en päässyt kilistämään kelloa kuvassa vaan ainoastaan kameran takaa. Ja näin vältyin myös juoksemasta edestakaisin bunkkerin ja näköalapaikan väliä, kun en halunnut jättää kameraa yksin. Viimeisen kuvan aikana katselin ympärilleni ja mietin, että oli oikeastaan silkkaa laiskuutta jäädä vahtimaan kameraa. Käännyin ja ehdin juuri ja juuri tarttua kamerajalustaan joka oli hitaasti kaatumassa tuulessa ja pysäyttää sen ennenkuin se osui maahan.

När det är tyst i huset - som idag på en söndagseftermiddag - kan man höra tjutet ända in. Igår när det var soligt fanns det mycket folk på isen och på ön. Idag är trakten nästan öde. Igår hann jag inte kalla på draken, för jag forslade gamla små monitorer med en pulka över isen, tre i taget. På isen rör sig pulkan smidigt men den branta hala uppförsbacken på ön var jobbig. Det värsta är förstås att släpa pulkan på trottoarer som saltats nästan bara, men det behövde jag lyckligtvis inte göra mer än några meter. Idag när jag klev upp på bunkerns tak blev jag förvånad, då de två stenarna som jag placerat i mitten för att markera kamerastativets plats hade försvunnit. Jag hittade dem, underligt nog, i snön nedanför bunkern, på västra sidan. De kan inte ha flugit dit av egen kraft, i motvind. Min avsikt var att använda dem som tyngder i en plaspåse, så att vinden inte skulle slå omkull stativet. Jag beslöt ändå att hålla i stativet själv, så jag kunde inte klinga på klockan i bild utan enbart bakom kameran. Och på så sätt slapp jag också springa fram och tillbaka mellan bunkern och usiktplatsen, eftersom jag inte ville lämna kameran ensam. Under den sista bilden såg jag mig omkring och funderade på hur det egentligen var ren och skär lättja att stanna och vakta kameran. Jag vände mig om och hann nätt och jämt ta tag i kameran som långsamt höll på att välta i vinden och stoppa den innan den träffade marken.

When it is quiet in the house - as today on a Sunday afternoon - one can hear the wailing indoors. Yesterday, when the sun was shining, there were lots of people on the ice and on the island. Today the neighbourhood is almost deserted. Yesterday I did not have time to call the dragon because I transported small old monitors to the island with a tiny sledge, three at a time. On the ice the sledge moves easily but getting it up the steep slippery slope on the island was hard work. The worst part was of course dragging the sledge on sidewalks that had been salted almost bare of snow, and luckily I did not have to do that more than a few meters. Today when I climbed up on the roof of the bunker I was surprised to find the two rocks, which I had placed in the center to mark the place of the tripod,  disappeared. I found them, surprisingly, in the snow beneath the bunker, on the western side. They could not have flewn there by themselves, against the wind. My plan was to use them as weights in a plastic bag, so the wind would not turn the tripod over. I decided to hold on to the tripod and thus could not enter the image but had to ring the bell from behind the camera. And this way I also avoided running back and forth between the bunker and the panorama spot, since I did not want to leave the camera alone. During the last image I was looking around thinking how it actually was sheer laziness to stay and guard the camera. I turned around and barely managed to grab the camera, slowly falling in the wind, before it hit the ground.

19.1.2013

Häikäisevä lumi - Bländande snö - Dazzling Snow




Aurinkoista, kylmää, häikäisevän valoisaa kun lumikiteet heijastavat viistosti osuvat säteet. Saaressa oli melko paljon kulkijoita, latujakin näkyi. Lähdin ajatuksissani kulkemaan hyvin tallottua polkua kallioden poikki, kunnes tajusin, että se vei länsirannalle eikä bunkkerin luo. Pakkasta ei ollut kuin 12 astetta, mutta tuulen kanssa se tuntui aivan riittävän kylmältä. Kasvot ja sormet ovat erityisesti vaaravyöhykkeessä paksuista rukkasista huolimatta. Varpaani eivät valittaneet sillä olen löytänyt isot lämpimät talvitossut. Kamera sen sijaan kieltäytyi yhteistyöstä. Ensin akku loppui, kun virtaa tietysti kuluu enemmän pakkasessa, mutta siitä selvittiin vara-akulla. Sitten kamera kieltäytyi pyörittämästä nauhaa, luultavasti kylmän tai kosteuden takia, juuri kun olin kääntänyt sen länteen neljättä kutsua varten. Lopulta ei auttanut muu kuin palata sisään lämmittelemään, ja kyllähän se toipui. Mutta siinä vaiheessa aurinko oli jo laskemassa, joten tuli kiire saada edes jotakin kuvattua. En ehtinyt juoksemaan näköalapaikan ja bunkkerin väliä enkä kutsumaan lohikäärmettä heiluttamalla vihreää nauhaa. Sen sijaan kuvasin hetken kumpaakin näkymää ihaillen samalla upeaa auringonlaskua, jota kamera tosin ei päässyt näkemään, koska se kuvasi maiseman vakiosuuntaansa.

Soligt, kallt, bländande ljust när snökristallerna återspeglar de snett lysande strålarna. Det fanns rätt mycket folk som promenerade på ön, och några skidspår. Jag gick i tankarna längs en väl upptrampad stig, tills jag insåg att den ledde till västra stranden och inte till bunkern. Det var bara 12 köldgrader men med binden känndes det alldeles tillräckligt kallt. Ansiktet och fingrarna är särskilt i fara även med tjocka skinnvantar. Tårna klagade inte för jag har hittat ett par stora varma vinterstövlar. Kameran däremot vägrade samarbeta. Först tog batteriet slut, eftersom det går åt mera ström i kylan, men det klarade vi med hjälp av ett reservbatteri. Men sen vägrade kameran att snurra bandet, antagligen på grund av kylan och fukten, just när jag vänt den mot väster för det fjärde försöket. Till slut var jag tvungen att gå in i värmen och visst återhämtade den sig. Men i det skedet höll solen redan bå att sjunka så jag fick bråttom att få ens nånting på band. Jag hann inte springa fram och tillbaka mellan utsiktsplatsen och bunker eller kalla på draken genom att vifta med det gröna bandet. Istället bandade jag in båda utsikterna en stund och beundarade samtidigt den snygga solnedgången, som kameran tyvärr inte kunde se, eftersom den registrerade landskapet i sin sedvanliga riktning.

Sunny, cold, dazzlingly bright when the snow crystals reflect the oblique sunbeams. There were quite a lot of people walking around on the island and even som ski tracks. I walked absent-mindedly along the well-trodden path in the snow until I suddenly realized it was leading to the western shore and not to the bunker. It was only 12 (celsius) degrees cold but with the wind it felt freezing enough. The face and the fingers were especially in danger despite thick mittens. My toes did not complain because I have found a pair of big warm winter boots. The camera, however, refused to co-operate. First the battery was finished, since more power is consumed in the cold, but that I could handle with an extra battery. Then the camera refused to roll the tape, probably due to humidity and the cold, at the very moment when I had turned it to face west for the fourth call.  Finally I had to move indoors for warmth and in the end the camera did recuperate. By then the sun was about to sink so I had to hurry in order to get something recorded. I did not have time to run back and forth between the panorama spot and the bunker and to call the dragon by swinging the green ribbon. Instead I recorded both views briefly while admiring the glorious sunset, which the camera unfortunately could not register, since it was recording the landscape in its customary direction.

12.1.2013

Kävellen saareen - En promenad till ön - Walking to the Island

Ihanaa kävellä saareen. Uuninsuu on auki ja avomereltä nousee vettä jään päälle, niin että tuntuu hurjalta ajatella jäälle menemistä kun lähestyy lännestä päin. Mutta Kaivopuiston rannassa jää on tukevaa, ja myös liukasta, koska jäällä ei ole lunta juuri lainkaan. Köyden merkitsemä polku johti vanhalle laiturille, ja kömmin ylös siitä veneen vierestä. Vasta paluumatkalla tajusin, että polku jatkui laiturin eteläpuolelta ylös rantaan. - Pitkän tauon jälkeen huonekasvini olivat nääntyneet veden puutteessa. Koska iltapäivä oli jo pitkällä ja arinko matalalla, riensin ulos kuvaamaan ja lohikäärmettä kutsumaan, mutta lupasin antaa niille vettä heti palattuani. Niin teinkin ja kasvit näyttivät elpyvän. Juuri muuta en sitten ehtinytkään, sillä kiirehdin takaisin mantereelle ennen hämärän tuloa. Halusin myös palauttaa vihreän huivini galleria Jangvaan, josta kävin sen lainaamassa muutamaksi tunniksi. Huivi on  esillä näyttelyssä Jäniksen vuosi, koska käytin sitä myös vieraillessani katajan luona vuonna 2011.  Kahden vihreän vuoden jälkeen väri vaihtuu pian uuteen, siniseen.

Härligt att promenera till ön. Sundet mellan Ungsholmen och Stora Räntan är öppet och vattnet stiger upp på isen från havet, så tanken att ta sig ut på isen känns rätt skrämmande ifall man närmar sig från väster. Men utanför Brunnsparken är isen stadig, och hal, för det finns just ingen snö på isen. Stigen som är märkt med ett rep ledde till den gamla byggan och jag klev upp där bredvid båten. Först på tillbakavägen insåg jag att stigen fortsatte runt bryggan och upp på stranden söder om den. - Efter en lång paus tynade mina krukväxter i brist på vatten. Eftersom eftermiddagen var långt liden och solen stod lågt på himlen, skyndade jag ut med min kamera för att kalla på draken, men jag lovade ge dem vatten så fort jag återvänt. Det gjorde jag och växterna tycktes återhämta sig.  Något mer hann jag inte med, för jag skyndade tillbaka till fastlandet innan skymningen. Jag ville också returnera min gröna sjal, som jag lånat från galleri Jangva för ett par timmar. Sjalen är med på utställningen Harens år, eftersom jag använde den när jag besökte enrisbusken under år 2011. Efter två gröna år blir det snart dags för en ny färg, blått.

Lovely to walk to the island. The inlet between Harakka Island and Uunisaari is open and water flows on the ice from the open sea; the idea to walk on the ice seems scary if you approach from the west. Below the Kaivopuisto Park, however, the ice is solid, and slippery as well, since there is hardly any snow on the ice. The path, which is marked by a rope, led to the old pier and I climbed ashore next to a boat. Only while returning did I notice that the path continued around the pier and up on the shore on the southern side. - After a long break my house plants were withering for lack of water. Since it was  late in the afternoon and the sun was already low I hurried out with my camera to call the dragon, but I promised to give them water when I returned. I did that and they seemed to recover. Much else I did not have time for, and hurried back to the mainland before dusk. I wanted to return my green scarf, which I borrowed from gallery Jangva for a few hours. The scarf is included in the exhibition Year of the Rabbit, because I used it when I visited the juniper during the year 2011. After two green years it is soon time to change into a new colour, blue.

6.1.2013

Onnellista Uutta Vuotta 2013 - Gott Nytt År 2013 - Happy New year 2013

Tutkin innoissani ennakkoon Harakan sääkameraa ja yritin päätellä mikä oli jään tilanne. Huomasin kuitenkin, että kamera auditorion ikkunassa näyttää enemmän ruohikkoista rinnettä kuin vesiväylää mantereen ja saaren välissä. Soitin vielä varmuuden vuoksi ja sain kuulla että jää on noin 20 senttiä paksua. Niinpä menin rohkeasti rantaan, kumisaappaat jalassa ja kaksi ruuvimeisseliä kassissa, jäänaskalit kun olivat jääneet viime talvena saareen. Jää näytti sinänsä kuivalta ja sininen turvaköysi oli viritetty koko matkalle. Kun astuin jäälle sen pinta risahteli pelottavasti, enkä sitten uskaltanutkaan lähteä saareen. Jopa pilvetkin näyttivät niin synkiltä. - Lohikäärmeen kutsumisessa tulee pitkä tauko. Eikä lohikäärmeen vuotta ole  jäljellä  montakaan viikkoa. Käärmeen vuosi alkaa jo 10 helmikuuta.

Jag undersökte ivrigt isläget i förväg med hjälp av Stora Räntans webkamera. Desvärre märkte jag att kameran  i auditoriets fönster visar snarare grässluttningen än vattenleden mellan fastlandet och ön. Jag ringde ännu för säkerhets skull och fick höra att isen är ungefär 20 centimeter. Så jag gick hurtigt ner till stranden iklädd gummistövlar och med två skruvmejslar i väskan, eftersom ispikarna var kvar på ön sen förra vintern. Isen såg torr ut och det blåa stödrepet var utlagt hela vägen. När jag steg ut på isen knastrade den förfärligt, så jag vågade ändå inte ta mig till ön. Till och med molnen såg så dystra ut. - Det blir en lång paus med att kalla på draken. Och det är inte längre många veckor kvar av drakens år. Ormens år inleds redan den tionde februari.

I investigated the condition of the ice in advance with the help of the Harakka web cam. I noticed however, that the camera in the window of the auditorium shows more of the grassy slope than of the water way between the mainland and the island. I made a telephone call to be on the safe side and heard that the ice is now 20 centimeter thick. So I went bravely down to the shore wearing my wellington boots and with two screwdrivers in my bag, since I had left the ice picks on the island last winter. The ice looked dry and the blue safety rope was placed on the ice all the way. When I stepped out on the ice it crackled dangerously, so I did not dare go to the island after all. Even the clouds looked sinister. - There will be a long pause in calling the dragon. And not many weeks are left of the year of the dragon. The year of the snake will begin already on February 10.