Hanki kantaa, melkein - Skaren bär, nästan - The snow nearly supports one

Kiirehdin saareen itapäivällä ja ehdin kuvaamaan koko rituaalin ennen hämärää. Palatessani työhuoneelle sain palkintoni, huikea tummanpunainen tulipallo pilkahti hetken horisontin ja harmaan pilvimassan välistä.  - Kutsun lohikäärmettä muun muuassa heiluttamalla pitkää vihreää nauhaa bunkkerin katolta. Samalla heilutan kameralle, joka seisoo jalustalla näköalapaikalla. Ja vastaavasti heilutan nauhaa näköalapaikalta kameralle, joka seisoo bunkkerin katolla. Koska joudun siirtämään kameran paikasta toiseen tuosta rituaalin osuudesta muodostuu varsinainen kuntolenkki: Ensin vien kameran bunkkerin katolle, menen mäelle heiluttamaan ja palaan takaisin. Sitten vien kameran mäelle, menen bunkkerin katolle heiluttamaan ja palaan takaisin. Yhteensä kuljen matkan kuusi kertaa. Kun hanki upottaa se on aikamoista rämpimistä, kun se kantaa matka sujuu kevyesti.

Jag skyndade ut till ön på eftermiddagen och hann videofilma hela ritualen innan skymningen. Då jag återvände till arbetsrummet fick jag min belöning, en hisnande mörkröd eldboll glimtade till ett ögonblick mellan horisonten och den gråa molnridån. - Jag kallar på draken bland annat genom att vinka med ett långt grönt band från bunkerns tak. Santidigt vinkar jag till kameran som står på ett stativ på utsiktsplatsen. Och på motsvarande sätt vinkar jag med bandet från utsiktsplatsen till kameran som står på bunkerns tak. Eftersom jag är tvungen att flytta kameran från det ena stället till det andra blir denhär delen av ritualen en verklig konditionsrunda: Först för jag kameran till bunkerns tak, går  till utsiktsplatsen för att vinka och tillbaka igen. Sedan för jag kameran till utsiktsplatsen, går till bunkerns tak för att vinka och sen tillbaka igen. Sammanlagt går jag sträckan sex gånger. När skaren inte håller innebär det ett plumsande i snön, när skaren bär går färden lätt.

I hurried to the island in the afternoon and managed to videofilm the whole ritual before dusk. When I returned to my studio I had my reward; a splendid crimson fire ball glimmered for an instant between the horizon and the mass of clouds. - I am calling the dragon for instance by waving with a long green ribbon from the roof of the bunker. At the same time I wave to the camera, which stands on a tripod on the panorama hill. And in a similar manner I wave with the ribbon from the panorama hill to the camera, which stands on a tripod on the roof of the bunker. Because I have to move the camera from one place to the other this part of the ritual becomes a veritable fitness run: First I take the camera to the roof of the bunker, go to the panorama spot to wave, and back again. Then I take the camera to the panorama hill, go to the roof of the bunker to wave, and back again. All in all I walk the distance six times. If the surface of the snow is not strong that means wading in deep snow, when the surface of the snow supports one, the trip is easy.

Hiljaista ujellusta - Stilla ylande - Faint Wailing

Tänään kuulin ensi kertaa tuulimyllyn ujeltavan hiljaa. En tiedä miksen sitä aiemmin ole kuullut, ehkä on ollut niin tyyntä ettei se ole pyörinyt riittävän lujaa. Tai sitten navakampi tuuli on peittänyt tuulimyllyn äänen. Pikkulinnutkin visersivät pihakoivuissa kevättä enteillen. Aurinko kajasti vaimeana valokiekkona pilvien läpi ja sai ajattelemaan napajäätiköitä. Muistin joskus viime vuosisadalla lukemani Doris Lessingin kirjoittaman scifi-kertomuksen pienestä planeetasta (nurmero 8) joka hiljalleen jäätyi asumiskelvottomaksi. Oikeastaan muistan lähinnä kuvauksen viimeisistä onnellisista hetkistä kun jää hetkeksi suli ja maan pinta täyttyi pienistä sinisistä kukista, joita eläimet saattoivat syödä. Tai sitten kuvittelen muistavani.


Idag hörde jag vindmöllans stilla ylande för första gången. Jag vet inte varför jag inte hört den förut, kanske det har varit så vindstilla att den inte snurrat med tillräcklig fart. Eller så har en friskare vind överröstat vindmöllans ljud. Småfåglarna kvittrade i björkarna på gården som en föraning om våren. Solen lyste som en svag ljusskiva bakom molnen och förde tankarna till polarisarna. Jag kom ihåg en scifi-berättelse skriven av Doris Lessing, som jag läste nångång i förra seklet, om en liten planet (nummer 8) som långsamt frös och blev obeboelig. Egentligen minns jag bäst skildringen av en av de sista lyckliga stunderna då isen tillfälligt smalt och marken täcktes av små blå blommor, som djuren kunde äta. Eller så inbillar jag mig att jag minns.


Today I heard the faint wailing sound of the windmill for the first time. I wonder why I have not heard it before; perhaps the weather has been so calm that it has not rotated fast enough. Or then the wind has been fresh enough to drown out the sound of the windmill. The little birds twittered in the birches in the yard like a promise of spring. The sun shone as a faint disc of light through the clouds and made me think of polar ice caps. I remembered a scifi story, which I read sometime during last century, written by Doris Lessing about a small planet (number 8) which slowly froze and became uninhabitable. Actually I remember mainly the description of one of the last happy moments when the ice temporarily melted and the ground was covered with small blue flowers that the animals could eat. Or perhaps I imagine remembering.

Kinoksia ja latuja - Drivor och skidspår - Deep Snow and Ski Tracks

Pehmeät lumikinokset peittävät saaren ja paljastavat samalla ihmisten ja eläinten kulkureitit. Latujakin näkyy, muttei mitään lohikäärmeen jälkiä muistuttavaa. Ilahduttava latu on pienen traktorin auraama ura Kaivopuiston rannasta jään yli Harakan laiturille. Siitä mistä painava kone on kulkenut voi ihminenkin turvallisesti kävellä. Tällä hetkellä saari on helposti saavutettavissa, kuin kaupungin kortteli puiston laidalla. Lohikäärmeen kannalta sillä ei varmaankaan ole väliä, se lentää yhtä helposti veden yli kuin jäänkin. Ehkä se pikemminkin välttelee pakkasta.


Mjuk snö täcker ön och avslöjar smatidigt människorns och djurens färdvägar. Skidspår syns också, men inget som liknar drakspår. Ett glädjande spår är fåran som en liten traktor plöjt från Brunnsparksstranden över isen till bryggan på Stora Räntan. Där en tung maskin tagit sig fram kan en människa också tryggt gå. Just nu är ön lätt att nå, som ett av stadens kvarter vid parken. Ur en drakes synvinkel spelar det antagligen ingen roll, den flyger lika lätt över vatten som över is. Kanske den snarare skyr kölden.


Soft snow covers the island and reveals the paths of humans and animals. Ski tracks can be found, but nothing resembling the traces of a dragon. The most delightful track is the trail cleared by a small tractor across the ice from the shore of Kaivopuisto park to the pier on Harakka. Where a heavy machine has passed a human being can safely walk, too. At the moment the island is easy to reach, like a block in the city next to the park. For a dragon that probably makes no difference, it flies as easily over water as over ice. Perhaps it rather avoids the cold. 

Jää kantaa - Isen bär - The Ice is Thick Enough to Walk on

Viimepäivien pakkasten ansiosta jää kantaa hyvin ja pääsin saareen kokeilemaan lohikäärmeen kutsumista. Lumipyrykin hellitti hetkeksi. Bunkerin katto on hyvä laskeutumistasanne pienelle lohikäärmeelle, helikopterin kokoiselle otukselle se ei riittäisi.

Tack vare köldknäppen de senaste dagarna bär isen bra och jag kunde ta mig till ön och pröva på att kalla på draken. Till och med snöfallet upphörde för en stund. Bunkertaket är en bra landningsplattform för en liten drake, för en varelse stor som en helikopter skulle den inte vara nog.

Thanks to the cold spell the last few days the ice is now thick enough to support one and I could go to the island and try calling the dragon. The snow storm subsided as well.  The roof of the bunker is a good landing platform for a small dragon, for a creature the size of a helicopter it would not suffice.