Tänään kuulin ensi kertaa tuulimyllyn ujeltavan hiljaa. En tiedä miksen sitä aiemmin ole kuullut, ehkä on ollut niin tyyntä ettei se ole pyörinyt riittävän lujaa. Tai sitten navakampi tuuli on peittänyt tuulimyllyn äänen. Pikkulinnutkin visersivät pihakoivuissa kevättä enteillen. Aurinko kajasti vaimeana valokiekkona pilvien läpi ja sai ajattelemaan napajäätiköitä. Muistin joskus viime vuosisadalla lukemani Doris Lessingin kirjoittaman scifi-kertomuksen pienestä planeetasta (nurmero 8) joka hiljalleen jäätyi asumiskelvottomaksi. Oikeastaan muistan lähinnä kuvauksen viimeisistä onnellisista hetkistä kun jää hetkeksi suli ja maan pinta täyttyi pienistä sinisistä kukista, joita eläimet saattoivat syödä. Tai sitten kuvittelen muistavani.
Idag hörde jag vindmöllans stilla ylande för första gången. Jag vet inte varför jag inte hört den förut, kanske det har varit så vindstilla att den inte snurrat med tillräcklig fart. Eller så har en friskare vind överröstat vindmöllans ljud. Småfåglarna kvittrade i björkarna på gården som en föraning om våren. Solen lyste som en svag ljusskiva bakom molnen och förde tankarna till polarisarna. Jag kom ihåg en scifi-berättelse skriven av Doris Lessing, som jag läste nångång i förra seklet, om en liten planet (nummer 8) som långsamt frös och blev obeboelig. Egentligen minns jag bäst skildringen av en av de sista lyckliga stunderna då isen tillfälligt smalt och marken täcktes av små blå blommor, som djuren kunde äta. Eller så inbillar jag mig att jag minns.
Today I heard the faint wailing sound of the windmill for the first time. I wonder why I have not heard it before; perhaps the weather has been so calm that it has not rotated fast enough. Or then the wind has been fresh enough to drown out the sound of the windmill. The little birds twittered in the birches in the yard like a promise of spring. The sun shone as a faint disc of light through the clouds and made me think of polar ice caps. I remembered a scifi story, which I read sometime during last century, written by Doris Lessing about a small planet (number 8) which slowly froze and became uninhabitable. Actually I remember mainly the description of one of the last happy moments when the ice temporarily melted and the ground was covered with small blue flowers that the animals could eat. Or perhaps I imagine remembering.
Idag hörde jag vindmöllans stilla ylande för första gången. Jag vet inte varför jag inte hört den förut, kanske det har varit så vindstilla att den inte snurrat med tillräcklig fart. Eller så har en friskare vind överröstat vindmöllans ljud. Småfåglarna kvittrade i björkarna på gården som en föraning om våren. Solen lyste som en svag ljusskiva bakom molnen och förde tankarna till polarisarna. Jag kom ihåg en scifi-berättelse skriven av Doris Lessing, som jag läste nångång i förra seklet, om en liten planet (nummer 8) som långsamt frös och blev obeboelig. Egentligen minns jag bäst skildringen av en av de sista lyckliga stunderna då isen tillfälligt smalt och marken täcktes av små blå blommor, som djuren kunde äta. Eller så inbillar jag mig att jag minns.
Today I heard the faint wailing sound of the windmill for the first time. I wonder why I have not heard it before; perhaps the weather has been so calm that it has not rotated fast enough. Or then the wind has been fresh enough to drown out the sound of the windmill. The little birds twittered in the birches in the yard like a promise of spring. The sun shone as a faint disc of light through the clouds and made me think of polar ice caps. I remembered a scifi story, which I read sometime during last century, written by Doris Lessing about a small planet (number 8) which slowly froze and became uninhabitable. Actually I remember mainly the description of one of the last happy moments when the ice temporarily melted and the ground was covered with small blue flowers that the animals could eat. Or perhaps I imagine remembering.