Kun talossa on hiljaista - kuten näin sunnuntai-iltapäivänä - ujelluksen kuulee sisälle asti. Eilen aurinkoisella säällä oli jäällä ja saaressa paljon väkeä. Tänään seutu on lähes autio. Eilen en ehtinyt kutsumaan lohikäärmettä, koska kuljetin vanhoja pikkumonitoreja pulkalla jään yli, kolme kerrallaan. Jäällä pulkka kulkee kevyesti mutta saaressa liukas ylämäki teki tiukkaa. Hankalinta oli tietysti vetää pulkkaa lähes paljaaksi suolatuilla jalkakäytävillä, mutta sitä en onneksi joutunut tekemään kuin muutaman metrin verran. Tänään bunkkerin katolle kavutessani yllätyin, kun keskelle kamerajalustan paikan merkiksi asettamani kaksi kookasta kiveä olivat kadonneet. Löysin ne, ihme kyllä, lumesta bunkkerin vierestä, länsipuolelta. Eivät ne itsestään voineet sinne lentää, vastatuuleen. Tarkoitukseni oli käytttää niitä painoina muovikassissa, ettei tuuli kaataisi jalustaa. Päädyin kuitenkin pitämään jalustasta kiinni käsin, joten en päässyt kilistämään kelloa kuvassa vaan ainoastaan kameran takaa. Ja näin vältyin myös juoksemasta edestakaisin bunkkerin ja näköalapaikan väliä, kun en halunnut jättää kameraa yksin. Viimeisen kuvan aikana katselin ympärilleni ja mietin, että oli oikeastaan silkkaa laiskuutta jäädä vahtimaan kameraa. Käännyin ja ehdin juuri ja juuri tarttua kamerajalustaan joka oli hitaasti kaatumassa tuulessa ja pysäyttää sen ennenkuin se osui maahan.
När det är tyst i huset - som idag på en söndagseftermiddag - kan man höra tjutet ända in. Igår när det var soligt fanns det mycket folk på isen och på ön. Idag är trakten nästan öde. Igår hann jag inte kalla på draken, för jag forslade gamla små monitorer med en pulka över isen, tre i taget. På isen rör sig pulkan smidigt men den branta hala uppförsbacken på ön var jobbig. Det värsta är förstås att släpa pulkan på trottoarer som saltats nästan bara, men det behövde jag lyckligtvis inte göra mer än några meter. Idag när jag klev upp på bunkerns tak blev jag förvånad, då de två stenarna som jag placerat i mitten för att markera kamerastativets plats hade försvunnit. Jag hittade dem, underligt nog, i snön nedanför bunkern, på västra sidan. De kan inte ha flugit dit av egen kraft, i motvind. Min avsikt var att använda dem som tyngder i en plaspåse, så att vinden inte skulle slå omkull stativet. Jag beslöt ändå att hålla i stativet själv, så jag kunde inte klinga på klockan i bild utan enbart bakom kameran. Och på så sätt slapp jag också springa fram och tillbaka mellan bunkern och usiktplatsen, eftersom jag inte ville lämna kameran ensam. Under den sista bilden såg jag mig omkring och funderade på hur det egentligen var ren och skär lättja att stanna och vakta kameran. Jag vände mig om och hann nätt och jämt ta tag i kameran som långsamt höll på att välta i vinden och stoppa den innan den träffade marken.
When it is quiet in the house - as today on a Sunday afternoon - one can hear the wailing indoors. Yesterday, when the sun was shining, there were lots of people on the ice and on the island. Today the neighbourhood is almost deserted. Yesterday I did not have time to call the dragon because I transported small old monitors to the island with a tiny sledge, three at a time. On the ice the sledge moves easily but getting it up the steep slippery slope on the island was hard work. The worst part was of course dragging the sledge on sidewalks that had been salted almost bare of snow, and luckily I did not have to do that more than a few meters. Today when I climbed up on the roof of the bunker I was surprised to find the two rocks, which I had placed in the center to mark the place of the tripod, disappeared. I found them, surprisingly, in the snow beneath the bunker, on the western side. They could not have flewn there by themselves, against the wind. My plan was to use them as weights in a plastic bag, so the wind would not turn the tripod over. I decided to hold on to the tripod and thus could not enter the image but had to ring the bell from behind the camera. And this way I also avoided running back and forth between the bunker and the panorama spot, since I did not want to leave the camera alone. During the last image I was looking around thinking how it actually was sheer laziness to stay and guard the camera. I turned around and barely managed to grab the camera, slowly falling in the wind, before it hit the ground.
När det är tyst i huset - som idag på en söndagseftermiddag - kan man höra tjutet ända in. Igår när det var soligt fanns det mycket folk på isen och på ön. Idag är trakten nästan öde. Igår hann jag inte kalla på draken, för jag forslade gamla små monitorer med en pulka över isen, tre i taget. På isen rör sig pulkan smidigt men den branta hala uppförsbacken på ön var jobbig. Det värsta är förstås att släpa pulkan på trottoarer som saltats nästan bara, men det behövde jag lyckligtvis inte göra mer än några meter. Idag när jag klev upp på bunkerns tak blev jag förvånad, då de två stenarna som jag placerat i mitten för att markera kamerastativets plats hade försvunnit. Jag hittade dem, underligt nog, i snön nedanför bunkern, på västra sidan. De kan inte ha flugit dit av egen kraft, i motvind. Min avsikt var att använda dem som tyngder i en plaspåse, så att vinden inte skulle slå omkull stativet. Jag beslöt ändå att hålla i stativet själv, så jag kunde inte klinga på klockan i bild utan enbart bakom kameran. Och på så sätt slapp jag också springa fram och tillbaka mellan bunkern och usiktplatsen, eftersom jag inte ville lämna kameran ensam. Under den sista bilden såg jag mig omkring och funderade på hur det egentligen var ren och skär lättja att stanna och vakta kameran. Jag vände mig om och hann nätt och jämt ta tag i kameran som långsamt höll på att välta i vinden och stoppa den innan den träffade marken.
When it is quiet in the house - as today on a Sunday afternoon - one can hear the wailing indoors. Yesterday, when the sun was shining, there were lots of people on the ice and on the island. Today the neighbourhood is almost deserted. Yesterday I did not have time to call the dragon because I transported small old monitors to the island with a tiny sledge, three at a time. On the ice the sledge moves easily but getting it up the steep slippery slope on the island was hard work. The worst part was of course dragging the sledge on sidewalks that had been salted almost bare of snow, and luckily I did not have to do that more than a few meters. Today when I climbed up on the roof of the bunker I was surprised to find the two rocks, which I had placed in the center to mark the place of the tripod, disappeared. I found them, surprisingly, in the snow beneath the bunker, on the western side. They could not have flewn there by themselves, against the wind. My plan was to use them as weights in a plastic bag, so the wind would not turn the tripod over. I decided to hold on to the tripod and thus could not enter the image but had to ring the bell from behind the camera. And this way I also avoided running back and forth between the bunker and the panorama spot, since I did not want to leave the camera alone. During the last image I was looking around thinking how it actually was sheer laziness to stay and guard the camera. I turned around and barely managed to grab the camera, slowly falling in the wind, before it hit the ground.