22.9.2012

Melkein iltahämärissä - Nästan i skymningen - Almost at Dusk

Päivät lyhenevät. Pilvisellä säällä sen huomaa, kun hämärä näyttää laskeutuvan nopeammin. Tuuli koilisesta jätti länsirannan tuulensuojaan. Joutsenperhe, kaksi valkoista aikuista ja neljä vielä tummaa poikasta, aterioi kaikessa rauhassa päät pohjamudassa ja pyrstöt taivasta kohti. Jostakin syystä tänään oli liikkeellä useita pieniä lentokoneita. Ne lensivät äänekkäästi yksi toisensa jälkeen saaren yli, idästä länteen päin. Veneitäkin oli liikkeellä yllättävän paljon. Mutta nyt on kiistämättä syksy.

Dagarna blir kortare. Det märks tydligare i molnigt väder för skymningen tycks falla snabbare. Vinden från nordost lämnade västra stranden i le. En svanfamilj, två vita vuxna och fyra ännu mörka ungar, åt i lugn och ro med huvudena i bottendyn och stjärtarna i vädret. Av någon anledning var många små flyplan i farten i dag. De flög ljudligt en efter en över ön, från öst mot väst. Båtar fanns det också förvånansvärt gott om. Men det går inte att förneka att det är höst.

The days are getting shorter. It seems more obvious in cloudy weather when evening comes faster. The wind from northeast left the western shore calm. A family of swans, two white grown-ups and four still dark young, were eating peacefully with their heads in the flotsam and their ends towards the sky. For some reason there were several small airplanes in trafic today. They flew noisily over the island one after the other, from east towards the west. There were suprisingly many boats around as well. But, one cannot deny that autumn is here.

18.9.2012

Arkiaamu saaressa - Vardagsmorgon på ön - Weekday Morning on the Island

Meri ja maisema näyttävät erilaiselta kuin yleensä. Aamun valo tulee eri suunnalta ja muuttaa kaiken. Useimmiten käyn saaressa iltapäivisin, joten nämä näkymät ovat minulle oudompia. Arkiaamuna kaikkialta kuuluu ääniä: ihmiset naputtelevat ja koputtelevat työhuoneissaan, kollega kulkee kassin kanssa rantakallioilla, näköalapaikalla koululaisryhmä tähyilee varpushaukkaa. Opettaja kysyy minulta mikä on mielestäni paras vuodenaika Harakassa. Jäin miettimään mikä olisi paras vuorokaudenaika. Luultavasti varhainen aamu, jota en koe täällä juuri milloinkaan.  

Havet och landskapet ser annorlunda ut än vanligt. Morgonljuset kommer från ett annat håll och förändrar allting. Oftast besöker jag ön på efermiddagarna, så dessa vyer är mindre bekanta för mig. En vardagsmorgon hörs det ljud överallt: folk bultar och knackar på sina arbetsrum, en kollega går med en väska på strandklipporna, på utsiktsplatsen spanar en grupp skolbarn efter en sparvhök. Läraren frågar mig vilken årstid jag tycker bäst om på Stora Räntan. Efteråt funderar jag på vilken tid på dygnet som är den bästa. Antagligen tidig morgon, en tidpunkt jag nästan aldrig upplever här.

The sea and the landscape look unusual. The morning light comes from another direction and changes everything.  Genrally I visit the island in the afternoons; thus these views are more unfamiliar to me. On a weekday morning there are sounds everywhere: people are tapping and hammering in their studios, a colleague walks with a bag on the cliffs, on the panorama spot a group of schoolchildren watch a sparrowhawk. The teacher asks me which season on the island I like the best. Later I wonder which time of day I prefer. Probably early morning, a time I almost never experience here.

8.9.2012

Tuomien kohtalo - Häggarnas öde - The Fate of the Bird Cherries

Tuomet rinteessä näköalapaikalle johtavien portaiden vasemmalla puolella ovat kasvaneet korkeiksi puiksi. Koivut kasematti ykkösen katolla, Gigerin Sabotage-saappaiden ja veistokseen kuuluvan kyltin takana olevan aidan kohdalla ovat jo niin isoja, että ne peittävät näköalan mantereelle. Oikealta puolelta pilkotttaa vielä meri ja Ursulan valkea laituri. Yhtäältä soisin että ne raivattaisiin siitä. Toisaalta muistan vielä tuomen, joka kaartui kasematti kakkosen oviaukon ylle, koska järkytyin kun se kaadettiin ja kaipasin sitä. - Maisema muuttuu koko ajan, mutta muutosta ei huomaa kun se tapahtuu asteittain.  Muodonmuutos käy näkymättömäksi ja siihen tottuu.

Häggbuskarna på sluttningen till vänster om trapporna till utsiktsplatsen har vuxit till höga träd. Björkarna på taket till kasematt ettan, vid staketet bakom Gigers sabotage-stövlar och skylten som hör till skulpturen, är redan så höga att de skymmer utsikten till fastlandet. Till höger om dem skymtar ännu havet och Ursulas vita brygga. Å ena sidan önskar jag att de skulle röjas undan. Å andra sidan minns jag fortfarande den gamla häggen som hängde över ingången till kasematt två, för jag blev chockerad när den fälldes och saknade den. - Landskapet förändras hela tiden, men man märker inte förändringen när den sker gradvis. Förvandlingen blir osynlig och man vänjer sig vid den.

The bird cherries on the slope to the left of the staircase leading to the panorama spot have grown into tall trees. The birches on the roof of ammunition cellar number one, next to the fence behind Giger's Sabotage boots and the sign that belongs to the sculpture, are so tall they screen the view towards the mainland. To the right of  them the sea and the white pier of Ursula are still visible. On one hand I wish them to be cleared. On the other hand I still remember the bird cherry hanging over the entrance to ammunition cellar number two, because I was chocked when it was felled and missed it. - The landscape is constantly changing, but one does not notice the changes when they happen gradually. The transformation becomes invisible and one gets used to it.

2.9.2012

Ei tuulitaukoa - Ingen vindvila - No "Cease-wind"

Länsituuli, oikeastaan luoteistuuli piiskaa lehdet puista ennen kuin ne ehtivät edes kunnolla kellastua. Tai ehkä tämä on länsituuli ja se mitä yleensä ajattelen Harakassa länsituulena onkin oikeastaan lounaistuuli. Se lennätti takkini maahan bunkkerin katolta, ja yritti saada minutkin kumoon, muttei sentään onnistunut. Kamerajalustaan se ei myöskään kyennyt, sillä panin ison kiven muovikassiin painoksi roikkumaan. Ja tämä on vasta alkua, syysmyrskyihin on vielä aikaa. - Kallioilla juoksenteli jotain heleä-äänisiä pikkupoikia. Heidän äänensä sointui kellon kilinään. Mutta lohikäärmeitä ei kuulunut, ei edes helikoptereita tällä kertaa.

Västanvinden, egentligen en nordvästlig vind, piskar löven från träden innan de ens hunnit gulna. Eller kanske dethär är västlig vind och det jag normalt anser vara västlig vind på Stora Räntan är i själva verket sydvästlig vind. Den slängde ner min rock från bunkerns tak och försökte få mig omkull också, dock utan att lyckas. Kamerans trefot rådde den inte heller på, för jag placerade en stor sten hängande i en plastpåse som tyngd. Och dethär är bara början, det är inte dags för höststormarna än. - På klipporna sprang några småpojkar med ljusa röster omkring. Deras röster lät bra med klockans klang. Men inga drakar hördes, inte ens helikoptrar denhär gången.

The wind from the west, or actually from northwest, lashes the leaves down from the trees before they even have turned yellow. Or perhaps this is western wind and the wind I normally call western on Harakka Island is really from southwest. It hurled my coat down from the roof of the bunker and tried to throw me over as well, without success. It did not manage to overturn the tripod of the camera either, because I placed a rock in a plastic bag to hang as weight. And this is only the beginning; the time for the autumn storms is yet to come. - Some young boys with clear voices were running on the cliffs. There voices toned in with the sound of the bell. But no dragons were heard, not even helicopters this time.