Tuomet rinteessä näköalapaikalle johtavien portaiden vasemmalla puolella ovat kasvaneet korkeiksi puiksi. Koivut kasematti ykkösen katolla, Gigerin Sabotage-saappaiden ja veistokseen kuuluvan kyltin takana olevan aidan kohdalla ovat jo niin isoja, että ne peittävät näköalan mantereelle. Oikealta puolelta pilkotttaa vielä meri ja Ursulan valkea laituri. Yhtäältä soisin että ne raivattaisiin siitä. Toisaalta muistan vielä tuomen, joka kaartui kasematti kakkosen oviaukon ylle, koska järkytyin kun se kaadettiin ja kaipasin sitä. - Maisema muuttuu koko ajan, mutta muutosta ei huomaa kun se tapahtuu asteittain. Muodonmuutos käy näkymättömäksi ja siihen tottuu.
Häggbuskarna på sluttningen till vänster om trapporna till utsiktsplatsen har vuxit till höga träd. Björkarna på taket till kasematt ettan, vid staketet bakom Gigers sabotage-stövlar och skylten som hör till skulpturen, är redan så höga att de skymmer utsikten till fastlandet. Till höger om dem skymtar ännu havet och Ursulas vita brygga. Å ena sidan önskar jag att de skulle röjas undan. Å andra sidan minns jag fortfarande den gamla häggen som hängde över ingången till kasematt två, för jag blev chockerad när den fälldes och saknade den. - Landskapet förändras hela tiden, men man märker inte förändringen när den sker gradvis. Förvandlingen blir osynlig och man vänjer sig vid den.
The bird cherries on the slope to the left of the staircase leading to the panorama spot have grown into tall trees. The birches on the roof of ammunition cellar number one, next to the fence behind Giger's Sabotage boots and the sign that belongs to the sculpture, are so tall they screen the view towards the mainland. To the right of them the sea and the white pier of Ursula are still visible. On one hand I wish them to be cleared. On the other hand I still remember the bird cherry hanging over the entrance to ammunition cellar number two, because I was chocked when it was felled and missed it. - The landscape is constantly changing, but one does not notice the changes when they happen gradually. The transformation becomes invisible and one gets used to it.
Häggbuskarna på sluttningen till vänster om trapporna till utsiktsplatsen har vuxit till höga träd. Björkarna på taket till kasematt ettan, vid staketet bakom Gigers sabotage-stövlar och skylten som hör till skulpturen, är redan så höga att de skymmer utsikten till fastlandet. Till höger om dem skymtar ännu havet och Ursulas vita brygga. Å ena sidan önskar jag att de skulle röjas undan. Å andra sidan minns jag fortfarande den gamla häggen som hängde över ingången till kasematt två, för jag blev chockerad när den fälldes och saknade den. - Landskapet förändras hela tiden, men man märker inte förändringen när den sker gradvis. Förvandlingen blir osynlig och man vänjer sig vid den.
The bird cherries on the slope to the left of the staircase leading to the panorama spot have grown into tall trees. The birches on the roof of ammunition cellar number one, next to the fence behind Giger's Sabotage boots and the sign that belongs to the sculpture, are so tall they screen the view towards the mainland. To the right of them the sea and the white pier of Ursula are still visible. On one hand I wish them to be cleared. On the other hand I still remember the bird cherry hanging over the entrance to ammunition cellar number two, because I was chocked when it was felled and missed it. - The landscape is constantly changing, but one does not notice the changes when they happen gradually. The transformation becomes invisible and one gets used to it.