Vihdoinkin kevät, kirkasta ja kylmää, tuuli yltyi äkkiä ja puhalsi mereltä jäätävänä. Bunkkerin katolla seistessä tuntui, että se voisi heittää minut maahan. Vielä hetki on aikaa ennen kuin linnut ottavat vallan, pari lokkia kirkui ja kaarteli jo kallioilla. - Harakan Energia näyttelyn julkaisua varten meidän pitäisi kirjoittaa muistoja työskentelystä saaressa, deadline taisi olla eilen. Niitä on liian paljon, ne sotkeutuvat toisiinsa, asettuvat edellisten muistojen päälle ja peittävät kaiken jonkinlaiseen menneisyyteen, jota ei oikeastaan tee mieli ajatella, koska tuntuu, että siihen voisi juuttua. Mutta sen kyllä muistan, että Harakassa tuulee, melkein aina.
Äntligen vår, klart och kallt, vinden tilltog plötsligt och blåste iskall från havet. Då jag stod på bunkerns tak kändes det som om den kunde kasta mig i marken. Ännu en stund innan fåglarna tar över, ett par måsar skränade och cirklade redan över klipporna. - Till publikationen för utställningen Stora Räntans Energi borde vi skriva ner minnen om arbetet på ön, jag misstänker att deadline var i går. De är för många, de blandas ihop, de lägger sig ovanpå de tidigare minnena och bäddar ner allting in i ett slags förflutet som man egentligen inte har lust att tänka på, för det känns som om man kunde fastna i det. Men det minns jag nog, att det blåser på Stora Räntan, nästan jämt.
Finally spring is here, clear and cold; the wind rose and blew icy from the sea. While I was standing on the roof of the bunker it felt strong enough to push me down. There is still some time before the birds take over; a few seagulls already screamed and wheeled above the cliffs. - For a publication connected to the Energy of Harakka exhibition we are supposed to write down memories of working on the island; the deadline was yesterday, I think. They are too many, they become entangled, they lie on top of the previous ones and cover everything into some kind of a past, which one does not really want to think about, since it feels like one might get stuck in it. But I do remember that it is windy on Harakka, almost always.
Äntligen vår, klart och kallt, vinden tilltog plötsligt och blåste iskall från havet. Då jag stod på bunkerns tak kändes det som om den kunde kasta mig i marken. Ännu en stund innan fåglarna tar över, ett par måsar skränade och cirklade redan över klipporna. - Till publikationen för utställningen Stora Räntans Energi borde vi skriva ner minnen om arbetet på ön, jag misstänker att deadline var i går. De är för många, de blandas ihop, de lägger sig ovanpå de tidigare minnena och bäddar ner allting in i ett slags förflutet som man egentligen inte har lust att tänka på, för det känns som om man kunde fastna i det. Men det minns jag nog, att det blåser på Stora Räntan, nästan jämt.
Finally spring is here, clear and cold; the wind rose and blew icy from the sea. While I was standing on the roof of the bunker it felt strong enough to push me down. There is still some time before the birds take over; a few seagulls already screamed and wheeled above the cliffs. - For a publication connected to the Energy of Harakka exhibition we are supposed to write down memories of working on the island; the deadline was yesterday, I think. They are too many, they become entangled, they lie on top of the previous ones and cover everything into some kind of a past, which one does not really want to think about, since it feels like one might get stuck in it. But I do remember that it is windy on Harakka, almost always.